Läggdags är ingen lätt match. Särskilt inte när oddsen inte är på min sida, dvs när jag är ensam hemma. Barnen vill helst av allt sova i vår säng. Alla har de förklaringar eller ursäkter som de presenterar så att de ska få komma och sova hos oss. Jag tror jag har hört allt vid det här laget. Måns kan ju visserligen inte prata men han gallskriker istället tills vi hämtar honom ur hans säng. Här kommer en liten samling av "ursäkter":
-Det är för mörkt på vårt rum!
-Alva har nattlampan tänd, då kan jag inte sova!
- Jag vill bara prata med dig lite!
-Det ligger för många gosedjur i min säng.
-Det är helg, då får vi ju sova hos er!
- Du glömde stoppa om mig!
-Du glömde pussa "Pelle" go´natt!
-Jag har blundat i 100 år, jag kan inte somna!
Ikväll var jag ganska trött på springandet i trappan. Så då deklarerade jag:
-Inget spring ikväll. Nu ska ni sova! Okej?
-Okej!
Tre minuter senare kommer Alva i trappan ändå.
-Du skulle ju sova Alva.
-Ja, men mamma, det är faktiskt allvar!
-Vadå då?
-Jo, jag somnade och sen trillade jag ur sängen och slog mig i huvudet... Det gör ont. Kan jag sova hos dig?
Ja vad ska man svara på det... Hon sover såklart i vår i säng och jag kalkylerar på att madrassera vårt sovrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar