Återställandet av Alva

Äntligen var det dags att ta av gipset. Alva har räknat ner dagarna nu på slutet. Det har varit tufft för henne när det har varit så varmt och det har kliat extra mycket. Men det gick tyvärr inte så smärtfritt som jag hade tänkt mig. Först såg hon alldeles skräckslagen ut när de sågade itu gipset. Inte så mycket för just sågen, tror jag, utan mest för dammsugarljudet som sög upp spånen från gipset (hon gillar inte den vanliga dammsugaren hemma heller). Sen var det ju det här med spikarna. Två stycken skulle ut ur armen. Sköterskan beskrev det som något som inte gjorde särskilt ont utan skulle kännas ungefär som när man sög in luft ur ett sugrör. Jag tror inte Alva höll med för hon började gråta när läkaren drog ut spikarna. Sen kom det som blev mardrömsaktigt. Läkaren hade sytt väldigt noga och Alva hade läkt alldeles för bra så stygnen som sköterskan skulle ta låg djupt inne i de läkande såren. 14 stygn skulle tas och Alva skrek och var hysterisk, hulkade, frustade och bara led. "Är ni inte färdiga snart", skrek hon, flera gånger om. Fy fan vad man är liten då. Inget kan man göra för att trösta. Bara försöka andas lugnt med henne så att hon inte skulle börja hyperventilera. Till slut var det färdigt och då var Alva också slut. Vi gick ner till pressbyrån och köpte fyra kanelbullar, en av dem åt hon på studs, bara för att få lite tröst. Jag lovade henne att ringa försäkringsbolaget igen för att få ut lite mer pengar eftersom hon får två bestående ärr på armen. Kanske kan det bli ett Harry Potter lego som plåster på såren. Hem kom vi, Alva slocknade som ett ljus i bilen, och sen orkade inte jag mer utan fick böla en skvätt jag med. Det är en pärs när ens barn har ont!