14 juni = milen!

Jag hade satt upp det som ett mål att klara av innan sommaren var slut. Och knappt har den börjat och jag har redan klarat av milen. Mäkta stolt över mig själv! Klapp, klapp på axeln : ) Måste fundera på vad mitt nästa mål ska vara...

Återställandet av Alva

Äntligen var det dags att ta av gipset. Alva har räknat ner dagarna nu på slutet. Det har varit tufft för henne när det har varit så varmt och det har kliat extra mycket. Men det gick tyvärr inte så smärtfritt som jag hade tänkt mig. Först såg hon alldeles skräckslagen ut när de sågade itu gipset. Inte så mycket för just sågen, tror jag, utan mest för dammsugarljudet som sög upp spånen från gipset (hon gillar inte den vanliga dammsugaren hemma heller). Sen var det ju det här med spikarna. Två stycken skulle ut ur armen. Sköterskan beskrev det som något som inte gjorde särskilt ont utan skulle kännas ungefär som när man sög in luft ur ett sugrör. Jag tror inte Alva höll med för hon började gråta när läkaren drog ut spikarna. Sen kom det som blev mardrömsaktigt. Läkaren hade sytt väldigt noga och Alva hade läkt alldeles för bra så stygnen som sköterskan skulle ta låg djupt inne i de läkande såren. 14 stygn skulle tas och Alva skrek och var hysterisk, hulkade, frustade och bara led. "Är ni inte färdiga snart", skrek hon, flera gånger om. Fy fan vad man är liten då. Inget kan man göra för att trösta. Bara försöka andas lugnt med henne så att hon inte skulle börja hyperventilera. Till slut var det färdigt och då var Alva också slut. Vi gick ner till pressbyrån och köpte fyra kanelbullar, en av dem åt hon på studs, bara för att få lite tröst. Jag lovade henne att ringa försäkringsbolaget igen för att få ut lite mer pengar eftersom hon får två bestående ärr på armen. Kanske kan det bli ett Harry Potter lego som plåster på såren. Hem kom vi, Alva slocknade som ett ljus i bilen, och sen orkade inte jag mer utan fick böla en skvätt jag med. Det är en pärs när ens barn har ont!

Fullklottrat i kalendern

Att ha tre barn är ibland som att ha hand om en hel förskoleavdelning. De senaste veckorna har varit grymt intensiva. Vi har varvat läkarbesök, inlämnande av avföringsprover med familjeträffar på förskolan och massvis med matsäcksgörande till alla tusen utflykter som barnen har gjort nu i slutet av terminen. När fröknarna på Måns förskola kom och sa att han skulle ha matsäck med sig för en utflykt trodde jag att jag skulle smälla av. "De (barnen alltså) tycker att det är så roligt med sin egen matsäck och så delar de med sig av sin mat och har det så mysigt". Måns är 16 månader och har ingen koll på att han har en egen matsäck med sig, han är bara lycklig att han får något att stoppa i munnen... Men, men han hade säkert jätteroligt på utflykten.

Veckan som kommer är fullklottrad. Alva ska ta av gipset, Alva ska till uruterapeuten (eller vad det nu heter), Theas tandläkartid måste bokas om, jag ska ha föräldramöte på jobb, Thea ska på samtal i skolan, Theas gastroläkare ska ringa för uppdatering och bokning av kommande syramätning och Martin jobbar kväll... Gissar att jag somnar till Disneyfilm, med vinglaset i handen, när väl fredagkvällen infinner sig.

Alva 5 år

Hipp, hipp hurra för världens bästa 5-åring. Imorse vaknade hon av en fin klapp och ett litet: "Aaaava". Måns hade inte längre lust att vänta på att hon skulle vakna. Och Alva själv var ovanligt lättväckt ; ) Alva fick kläder, gatukritor och en legohelikopter. Måns blev ganska avis på helikkopter och gick runt med paketen skanderandes: "kopter, kopter". Idag har Alva beställt köttbullar och makaroner samt rabarberpaj med glass till efterrätt. Så nu är det bara upp till oss att leverera!