Låta maten tysta mun...

Idag kom jag innanför dörren vid halvsex och möts av glada rop:
-MAMMA! Mamma är hemma!
I köket står de allihop. Maken i full gång att vispa ihop mjölkfri våffelsmet. Thea vill gärna hjälpa till och håller sig nära Martin för att få en möjlighet att vara med på en kant och få vispa lite:
-När kan jag få hjälpa till? Kan jag hjälpa till lite? Elvispen surrar och surrar. I sin barnstol sitter Måns och är tillfälligt tystad med en Guldkornsmacka, eller som vi kallar det hos oss, "en vanlig macka". Men när han får syn på mig låter han; Iiiiiiiiii! Och sen sträcker han upp armarna i luften och verkar fullständigt glömt bort sin macka, nu ska han bara upp och kramas. Alva hoppar runt och tjuter på sitt eget lilla vis: -När är våfflorna färdiga? När ska vi äta? -Snart Alva, det tar lite längre tid än vad jag hade räknat med! Av Martins röstläge att döma är det inte första gången han fick den frågan ikväll...
-Ta en yoghurt så länge om du är hungrig. Alva plockar fram men när Måns ser yoghurten ska han också ha och tjuter högt tills han får en egen.
-Ojdå, jag spillde visst.
-Nämen Alva hur lyckas du? Yoghurt över hela sig och droppandes ner på golvet. Jag får tag i det sista hushållspappret och torkar upp yoghurt.
-Thea, om du vill hjälpa till med något kan du väl hämta mer hushållspapper i garaget?
-Åh, varför ska jag alltid göra sånt?
-Men du ville ju hjälpa till med nåt!
-Jajaja.
Ut i garaget och tillbaka.
-Hittade inte papperet...
-Men det står ju precis innanför dörren.
-Men jag hittade inte det, du får gå mamma.
Ut och hämta papper som står precis innanför dörren. Plocka upp macka efter Måns, som tjuter för att han inte får vara i famnen. Äntligen blir det våfflor!
-Ungar sätt er på era platser nu!
Martin gräddar och jag delar ut hjärtan. Måns tjuter och pekar på sylten. Så får han sin våffelbit med jordgubbssylt. Fingrarna gräver ner i våfflan får att få upp största mängden sylt och sen överlyckligt in med hela näven i munnen. Ingen våffla, bara sylt. När sylten är slut pekar han på syltburken igen och tjuter. Så faller min blick på Alvas tallrik.
-Nämen Alva! Så mycket socker kan du inte ta! Skrapa av det! Martin hjälper henne att få av socker som hon, när han vänder ryggen till, lägger på igen.
-Alva du fick ju inte. Du kommer få sockersjukan! Alva väljer att ignorera hotet om diabetes och nästa våffla lägger hon på ännu mer socker.
-Alva du får ingen mer våffla om du gör så! Sockert åker av och sen lägger hon på lite igen. Hon har socker på båda händerna, runt hela munnen och i håret. Martin tar tallriken från henne.
-Du får gå och duscha Alva!
-Ja!
De blir färdiga en efter en. Köket ser ut som en krigzon. Socker, sylt, våffelsmet och våffla överallt. Måns är full av sylt i håret, i hela ansiktet och från händerna upp till armbågarna. Han får följa med Alva. Martin säger:
-Du kan följa med dem och duscha. Jag tittar mig runt i köket och är bara tacksam för att jag får lämna förödelsen bakom mig...