Mamma, jag hörde ju inte...

Usch vilken superförälder man har varit idag då... NOT! Vi skulle iväg till min farmor och farfar och hälsa på idag. Kanske inte världens roligaste för tjejerna men jag hade packat en massa grejor så att de skulle ha saker att göra. Men inget passade Alva så klart. Allt var tråkigt! Så under de två timmar vi var där idag så klängde hon på mig eller på Måns som skrek var gång hon fick tag i honom och gång på gång fick jag säga till henne: -Låt Måns vara! -Snälla Alva lägg av nu!!! Och så har vi den stora tjejen som bara ville hem till sina kusiner som bor tvärs över gatan: -När ska vi gå mamma. -Om en stund Thea! -Ska vi gå nu mamma? -Nä Thea det ska vi inte! Till slut var mitt humör allt annat än toppen!!! Så när Thea åter igen tjatade om att "När ska vi gå?" sparkade jag henne lätt på benet för att sedan spänna blicken i henne för att få henne att sluta tjata. (Mycket moget jag vet...) Och då börjar hon självfallet gapa: -Mamma du sparkade mig, ska jag sparka dig eller? Samtidigt får Måns ett ordentligt tag i Alvas hår och drar allt vad han orkar och Alva gal i högan sky. DÅ var det droppen för mig! -Nu får vi nog tacka för oss!!! På med ungarnas ytterkläder och iväg. Stackars farfar som såg ut att somna mitt i hela dramat! Snabba steg mot bilen blev det allt medans jag väser i mungipan om att det är ju j###ligt konstigt att man inte klarar uppföra sig i två timmar när man är borta!!! Var på Alva fäller den uppmuntrande kommentaren: -Men mamma, jag hörde inte att du sa till mig! Oj vad jag hade lust att lägga ut ungarna på Blocket! Tror att det tog en halvtimme innan jag hade lugnat ner mig så pass att jag kunde andas utan att frusta som värsta draken. Men, men you know me... Två glas rött och falukorv sen kan man ju nästan skratta åt det hela. Nästan... Frust!