- Vet du mamma, om vi bor i Malmö så är det inte så långt att köra till alla när vi ska hälsa på dem, säger Thea när vi lämnar Dösjebro. - Nä, det är ju sant förstås. Mer blev det inte av det samtalet idag. Vi drömmer nog om det lite grann allihop. Möjligtvis inte Alva som inte har något minne av att bo i Malmö, men vi andra. Martin kollar hemnet då och då och visar mig tänkbara objekt, men det har onekligen blivit svårare att hitta en passande bostad när man är fem i familjen.
Vi längtade så efter hus när vi bodde i stan och var jätteglada när vi "fick" huset. Minns hur vi studsade upp och ner och mer eller mindre skrek och skrattade allt på samma gång, där i vår lilla trea i centrum. Minns också hur svårt det var att anpassa sig till livet på landet, i alla fall för mig. Här kom man från en storstad där det vimlade av folk till Dösjebro mitt i vintern och jag träffade inte på en kotte när jag och barnen var ute. Då kom vi överens, Martin och jag. Ett år skulle vi ge det. Om någon av oss fortfarande vantrivdes skulle vi flytta då. Nu har vi bott här i 3,5 år. Det blev bättre. Vi lärde känna folk, barnen började på dagis och fick kompisar, jag började jobba och fick komma in i stan. Som jag njöt av att komma av tåget på Centralen och det vimlade av folk överallt, bilar, bussar och en massa oljud : )
Nu har vi kommit överens igen. Malmö blir det. Någon gång. Om inte förr så när barnen börjar flytta ut. Nedräkningen har börjat ; )
Ja, allt har ju sin fördel :)
SvaraRaderaVi trivs väldigt bra här ute i Skurup. Nära till det mesta men ändå "på landet"
Tror nog inte jag kommer att flytta tillbaks till Malmö. Men å andra sidan har jag aldrig bott inne i Malmö... "bara" på Segevång :)
Det blir en lång nedräkning för er..hihi
Haha ja det blir det! Men den som väntar på något gott! Jag jobbar ju på Sege nu och har haft elever vars föräldrar är gamla skolkamrater. Bl a från din gamla klass : ) Lite lustig känsla får jag säga : )
SvaraRadera