Imorgon blir han tre månader, vår kille. Som jag längtade efter denna dagen i början. Längtade efter rutiner, att kunna planera dagen lite bättre. Med flickorna har denna tremånadersgräns varit magisk. Sovtiderna har blivit regelbundna, likaså mattider, vi har kommit in i något som liknar rutin. Med Måns kan man börja ana detta nu.
Första veckorna i livet skrek han sig igenom. Tack och lov för Minifom, det hjälpte en hel del. Kolik var nytt för oss. Ingen av flickorna har haft det. Pojkar är klenare, säger BVC-sköterskan. Ja, kanske det. Två förkylningar på raken gjorde inte honom till en särskilt harmonisk bebis. Farmor och farfar fick bara träffa en ledsen kille de första gångerna.
Nappen, som han tog de första dagarna, slutade han ganska tvärt med och sen dess går det inte att få in en napp i munnen på honom. Vilket gör att han kan vara ganska svårtröstad ibland. Martin säger att han är en mamasboy och visst har jag lättare för att trösta honom när han är ledsen.
Systrarna har fått lära sig att dela med sig av sin mamma-pappatid. Thea fixar det bra. Alva gör allt hon kan för att få uppmärksamhet. Konkurrensen av att inte vara minst längre tar hårt på henne ibland.
Idag blev han vaccinerad, fick feber och ont i kroppen och grät så fort man rörde honom. Ett tag orkade han knappt titta upp på oss. Stackars liten! Tur att det brukar gå över snabbt.
De senaste veckorna har Måns dock varit en glad och nöjd bebis, vilket gör att man som förälder blir glad och nöjd! Livet blir så mycket lättare.
Jag fick frågan, av en mamma i byn, om jag kunde rekommendera tre barn. Martin sa: Var nu ärlig! Är det en lätt uppgift att uppfostra tre barn? Nej, inte alla gånger. Är det roligt jämt? Nä, inte det heller. Längtar man efter egentid? Absolut! Är det värt att skaffa en tredje? Om du frågar mig; utan tvekan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar