På väg till dagis imorse bestämde sig Thea för att leka cykelreparatör vilken resulterade i att kedjan hoppade av och hon fick snällt leda cykeln resten av vägen. Jag blev småsur på henne för det sista jag hade lust med, efter en ganska sömnlös natt, var att reparera en cykel. Det ska väl också sägas att jag kan noll och ingenting om att laga cyklar. Väl på dagis fick jag ett par plasthandskar av en snäll fröken och gjorde ett tappert försök att få på kedjan, men misslyckades.
När jag stod och beklagade mig för ett par mammor kommer en kille i kanske 11-årsåldern förbi och säger: - Jag kan laga cykeln åt dig. Jag tittar nog lite misstroget på honom, men han får gärna försöka. Han håller på och mekar lite och precis när jag tror att han inte heller ska lyckas får han minsann på kedjan. Jag blir alldeles paff och glad och han är på väg bort. -Men vänta lite, jag måste få tacka dig på något sätt, säger jag och halar upp en 20:a ur plånboken.
Jag låser fast Theas cykel och är på väg att ge mig av hemåt, då kommer killen tillbaka. - Jo, förresten, säger han, kedjan sitter lite väl löst. Den går att cykla på men den kan lätt hoppa av igen. När du kommer hem får du spänna kedjan. Det gör du genom att flytta hjulet bakåt.
-Mmmm det ska jag göra, säger jag, väl medveten om att det aldrig lär hända : )
Berättade för Chester om pojken och han sa att "han är då en riktig cyklemakaren som kan sina saker"...
SvaraRadera